|
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att studera i USA på antingen Santa Monica College & Santa Barbara City College. På något sätt kan jag inte bestämma mig om det är rätt för mig. Självklart skulle det vara en fantastisk upplevelse, en dröm! Jag känner på något sätt att jag även skulle kunna göra bättre ifrån mig i USA än i Sverige.
Samtidigt vill jag leva min dröm i Sverige också. För tro mig, jag har otrooligt många drömmar som är anpassade efter just Sverige.
Mina drömmar om att bli Jurist här i Sverige är skyhöga, vilket resulterar i att en ångest kommer varje jävla gång jag tänker på vilket program jag pluggar just nu på gymnasiet.
Hur kunde jag vara så otroligt korkad och välja en idrottslinje när jag alltid viljat bli Jurist? Varför sökte jag inte bara ett samhällsinriktat program? Det skulle ju ha gett mig all behörighet inför högskolan "på köpet" och på så vis ha större möjligheter att göra min utbildning bredare med hjälp av individuella valen! Den frågan ställer jag mig ofta, men ångesten över att ha gjort ett sånt dåligt val har blivit min vardag, den finns alltid där.
Trots allt detta fortsätter jag att göra misstag efter misstag när latheten kliver fram och får ett övertag. Med de framtidsdrömmar och visioner som jag har är det en dödssynd för mig att lata mig och skjuta upp studierna, som jag likt förbannat gör ändå. Hur lyckat är det? Not so good actually.. Jag vet att jag kan göra väldigt bra ifrån mig i skolan om jag verkligen går in för det, det enda jag egentligen har problem med är Matematiken. Eller ja.. Eftersom att jag valde ett program som är väldigt idrott- och hälsa inriktat så tvingas jag ju läsa anatomi (vilket jag hatar) och andra ämnen om just idrott. För mig finns det ingenting med de ämnena som jag finner intressant vilket gör att motivationen är väldigt liten.
Jag, som säkerligen många andra, tänker att "nu jävlar, nu ska jag gå hem, plugga och skicka in den här förbannade uppgiften!!". Bara det att det ändå slutar med att man tänker "måste bara kolla bloggar först, måste bara gör det först, jag hinner göra läxorna sedan". Varför gör man så när man vet att man inte gör läxorna "sedan"?
All denna ånger har nu i efterhand fått mig att inse vikten av att göra rätt val och rätt prioriteringar här i livet och att man ska ta vara på sina kvalitéter.
Jag vill ta mitt körkort, söka till högskolan direkt efter gymnasiet. Jag vill ha min första lägenhet med högt till tak, stora fönster, stora vita sekelskiftsdörrar, vita väggar, ett antikt köksbord, mycket blommor och många doftljus. Jag vill flytta från Norrköping, komma in på Juristutbildningen, bli en framgångsrik och eftertraktad Jurist. Jag vill fira jul med min släkt när jag blir äldre, precis som jag gör nu. Jag vill vakna en vintermorgon, dra upp rullgardinen och se hur snön ligger tät på marken. Jag vill bo åtminståne i samma land som mina vänner.
Jag vill bo i Sverige.

Jag vill ta steget och gå på ett College i USA. Jag vill leva det studentliv många ungdomar (inklusive jag själv) drömmer om. Jag vill börja om helt på nytt och skapa ett nytt kontaktnät. Jag vill få skapa helt nya erfarenheter och meriter jag inte kan få i Sverige, jag vill kunna ta strandpromenader, gå på stora marknader som ligger precis bredvid stranden. Jag vill vara solbränd året om och slippa dra på sig tjocka jackor under vintertid. Framförallt vill jag slippa att håret blir statiskt bara man ens kliver utanför dörren på vintern och allt slask som blir när snön smälter. Jag vill kunna gå på "stan" och mitt i allt stöta på en kändis och bli sådär fånigt chockad.
Jag vill bo i USA.

Jag vill uppfylla mina drömmar i Staterna men jag vill också uppfylla mina drömmar i Sverige. Men jag hinner inte båda.
Jag måste välja och det är svårt att veta vilket som är rätt för just mig. Jag vet att det kommer bli en otrolig kamp för mig att komma in på min dröm-utbildning men jag kommer aldrig sluta hoppas. Antagningstatistik är temporär och ändras för varje år, vad som helst kan hända.
Jag ska kämpa, jag ska klara det.



|